Fokusområde 1: Systemövergripande samhandling vid komplexa vårdbehov
Invånare med komplexa vårdbehov möts av fragmenterade system och brist på samordning. Det skapar brister i kvalitet, resursslöseri och ojämlikhet. Vi möter framtidens behov med en förnyad och samverkande offentlig sektor, där individens hälsa, egna förmåga och långsiktiga välbefinnande är i centrum.
Svensk vård och omsorg står inför stora utmaningar med att möta komplexa och framtida behov. Många kommuner bedömer att dagens finansieringsmodell inte räcker för att klara äldreomsorgen, och hälso- och sjukvårdens ambitionsnivåer kräver årliga effektiviseringar motsvarande flera miljarder kronor för att bibehållas fram till 2040. Samtidigt är förväntningarna från invånare fortsatt höga, med krav på utveckling och tillgång till nya behandlingar och teknologier.
Ett av de största problemen är bristande samordning och koordinering, både inom hälso- och sjukvården och mellan kommuner, regioner, statliga myndigheter och andra aktörer. Detta leder till duplicerade insatser, fördröjningar eller i värsta fall utebliven vård, kvalitetsbrister och otrygghet för patienter. Närstående får ofta axla ansvaret för att hålla ihop insatserna, och för dem utan aktiva närstående försvåras tillgången till vård av hög kvalitet.
Grupper med stora och komplexa vårdbehov, som multisjuka äldre, personer med samsjuklighet och barn med kroniska sjukdomar, är särskilt drabbade. En liten andel av patienterna står för merparten av vård- och omsorgskostnaderna, men deras behov hanteras ofta av olika aktörer utan effektiv samverkan. Fragmenterade vårdkedjor, stark ekonomistyrning och olika regelverk försvårar helhetslösningar och bidrar till att individer ”faller mellan stolarna i systemet”.
Nya arbetssätt behövs
Offentlig sektor förväntas framöver prestera betydligt mer med färre resurser, vilket kräver nya arbetssätt och bättre kapacitet för samhandling mellan huvudmän och andra aktörer. Trots att förebyggande och samordnade insatser kan minska kostnader och förbättra resultat, saknas ofta incitament och gemensam styrning för att realisera dessa. Organisations- och styrningsmodeller fokuserar i stor utsträckning på den egna organisationen eller verksamheten när det gäller både uppdrag, ersättning och uppföljning, vilket försvårar gemensamma arbetssätt.
Problemet är dock inte att det finns brist på samverkansforum mellan till exempel region och kommun, utan att dessa alltför sällan leder till konkreta och varaktiga resultat för patienter och invånare. Samtidigt saknas i många fall arbetssätt för att stödja patienters och invånares möjligheter att själva bidra till sin hälsa och sitt välbefinnande.
Utmaningen är att skapa en mer personcentrerad och samordnad vård och omsorg, där aktörerna arbetar tillsammans för att möta behoven hos grupper med störst behov. Om vi inte lyckas med detta försvåras möjligheten att säkerställa tillräckliga resurser och kapacitet i välfärden, och invånare riskerar att få vård- och omsorgstjänster av lägre kvalitet, vilket kan öka ohälsan och i sin tur undergräva tilliten till välfärden.